Jag avfärdade tidigt det här spelet som “ännu en Gears of War-klon”, men efter att jag gluttat lite på en preview hos GameTrailers fick jag lite nytt perspektiv. Jag föll framförallt för den fartfyllda spelstilen och det riktigt snygga visuella. Och tycker men det blir för fartfyllt tillhandahåller spelet en trevlig slowmotionn-funktion. You just gotta love slow motion. Så gör som jag, ge spelet en chans att ta sig in i ditt hjärta och spelsamling.
Det hör väl till allmänbildningen att ha kört igenom StarCraft 2, och jag tänker inte sitta med skägget i brevlådan när jag får en fråga om Queen of Blades i “Vem vill bli miljonär” – så ikväll tänker jag fördjupa mig i ämnet.
Och ja just – jag lovade ju att inte köpa ett nytt spel innan jag hade spelat färdigt de spel jag redan har påbörjat, men jag är helt enkelt en lajing, disiving, totajming hoe vars ord aldrig går att lita på.
Oskar har lovat att vi ska spela i samma lag mot en Easy-dator imorrn. Det kommer att bli episkt!
Jaha, då var man stolt StarCraft 2-ägare helt plötsligt. Jag kan inte ens komma ihåg när det utannonserades. Så då kollade jag upp det. Tvåtusen-fucking-sju! I över 3 år har vi alltså gått runt som yra höns och tänkt att “det kommer nog ut nästa år”, för någon hint om när spelet skulle släppas fick man inte heller. När jag intalade mig detta för tredje året i rad var det något som hände; jag slutade bry mig. Det var i och för sig ganska skönt att slippa räkna sekunder till något avlägset releasedatum och bara glömma bort allt. Men så en vacker dag läste jag i mitt nyhetsflöde att “StarCraft 2 är släppt!”.
Nu var det alltså dags att pumpa hype-muskeln och cykelslangen för att pinna bort till Elgiganten ett par kilometer bort. Ja, jag hade till och med missat att förboka! Så, där stod jag med mitt exemplar i en påse och tänkte att “nu jäklar ska här rymdkrigas!”. Det var i alla fall vad jag trodde.
Jag gick in genom dörren, tog av mig skorna och gick ut på balkongen. Balkongen!? Vad gör jag här? Jag är ju inte ens hemma! Då visade det sig att jag hade hamnat hemma hos min goda vän Daniel där jag fann mig själv sörplandes på en folköl på hans balkong, med mitt spel liggandes alldeles övergivet i en påse i hallen. Vad var det som hände? Jag hade äntligen fått spelet jag suktat efter i 12 år och så går jag och dricker öl på någon sabla balkong!
När jag väl kom hem senare på kvällen fick jag dock lite tid att prova på spelet. Det första jag insåg var att min dator var ganska dålig, så spelet såg ungefär ut som WarCraft III istället för den futuristiska, fysikboostade, bleeding edge-grafik jag sett på alla trailers. Men grafiken är ju inte allt. Det var i alla fall vad jag försökte intala mig själv.
Spelet är sin föregångare extremt troget. Byggnaderna ser likadana ut, samma gubbar (plus en drös med nya förstås), fört till den tredje dimensionen då förstås. Och med en hel del ögongodis (vilket av det mesta jag ej kunde ta del av). I och med att spelet ska utspela sig strax efter det första StarCraft är väl det okej. Men
En ny del som jag uppskattar starkt är dock att man mellan uppdragen kan forska fram och köpa nya uppgraderingar och enheter. Där får man göra ett antal val som påverkar vissa byggnader eller gubbar. Det är ganska kul att försöka skräddarsy valen efter sin spelstil. Det ger också lite motivation till att använda enheternas strategiska fördelar och inte bara skicka 200 gubbar på bärsärkagång.
Så överlag är jag nöjd. Inte överväldigad, inte missnöjd. Det hade varit kul att se lite fler nyheter än de nya enheterna och byggnaderna. Spelet känns lite som en expansion till det gamla spelet och 12 år tycker jag man kunde ha brainstormat fram lite mer. Det jag var mest exalterad över i hela spelet var nästan mellansekvenserna. De förrenderade, icke in-game-filmerna som Blizzard alltid har varit så onaturligt bra på. De borde göra en långfilm på det viset. Ta en titt nedan så ser ni vad jag menar.
Jag är en dålig människa på många vis, men en av mina sämre sidor är min oförmåga att avsluta saker. Det gäller allt från förhållanden till matportioner, och detta inkluderar även tvspel. Jag börjar få en gedigen hög med o-avklarade spel som ligger med fodralen öppna framför tvn, men det blir liksom aldrig av att jag skickar in dom i Xboxen. Men nu jäklar.
“Har du bestämt dig?” frågar damen i smörreklamen. Och idag bestämde jag mig. Jag ska inte köpa några nya spel förrän jag har tagit mig igenom min skämshög som i nuläget bara ligger och samlar damm.
De tre mest prioriterade just nu är:
1. Mass Effect 2
Hur jag har lyckats att misslycka med detta spel är för mig omöjligt att förstå. Att jag dessutom är precis i slutet gör det hela ännu mer märkligt.
Jag tänkte börja med Mass Effect 2 eftersom jag max har en timme kvar av spelet och sen kan jag ge mig på resten av spelen i min lista. Det sjuka är att jag egentligen inte är särskilt peppad, trots att jag körde igenom ettan två gånger och avgudade skräpet.
På något vis fastnade jag inte lika mycket för tvåan som för föregångare, och det beror nog på att det första spelet överrsakade mig som stenskott i vindrutan – medan jag var mer förberedd på tvåan. När sedan tvåan inte levererade tillräckligt mycket nytt så tröttnade jag helt enkelt ganska snabbt på de repetativa uppdragen och de småstela shootingmomenten. Nåväl. Nu är det dags.
2. Dragon Age: Origins
Ett sjukligt nice spel som jag nötte som bara den under våren. Tyvärr hamnade det i kläm mellan en manisk Battlefield: BC2-period och ett litet indiespel som ni har kunnat läsa om här hos oss ett antal gånger. Ja – jag snackar såklart om Red Dead Redemption (som jag ju faktiskt har klarat).
Ytterligare en anledning till att jag inte körde vidare är att jag fastnade lite när jag skulle in i en dvärgagrotta. Det stod några sura trashankar utanför som vägrade släppa in mig och pucklade på mig rätt duktigt varje gång jag närmade mig. Men jag får väl googla lite taktik och sen köra på igen.
Dragon Age har en historia, en spelmekanik och ett flyt som jag uppskattar något makalöst. Vem gillar inte monster och svärd liksom? Dessutom har det ju utannonserats en uppföljare och innan dess måste jag ju ha hunnit klara det första spelet.
Jag tror dessvärre att jag har ganska långt kvar på Dragon Age så det kommer att dröja ett tag innan jag kan hoppa på det tredje spelet på min lista.
3. Resident Evil 5
I det här fallet är det faktiskt inte bara jag som borde skämmas, utan även min vapendragare, älskare och compañero Oskar.
Som alla co-opspel så körde jag och Oskar Resident Evil tillsammans. Vi kom rätt långt och lyckade ta kol på en hel del odöda, men en dag så lät vi bara bli att spela och sen dess har det legat orört. Det kan ha varit så att det krockade lite med Oskars flytt och annat jobbigt, men det är ändå ingen ursäkt för att inte ha klarat av en av den här konsollgenerationens skönaste actionspel.
Det har till råga på allt kommit lite DLC som jag har varit lite småsugen på ett tag. Fast det kanske räknas som att jag köper ett nytt spel om jag köper det?
Men iallafall. Jag ska bara harva mig igenom lite Bioware och sen ska zombiesarna blyförgiftas. Om Oskar har lust det vill säga..
Jag har några spel till i skämselhögen, men de får helt enkelt vänta – om jag nu ens orkar plocka upp dom igen. Vissa saker mår bäst av att förbli orörda, som munken sa.
Skäms du över något (det behöver inte vara spelrelaterat, anekdoter om snaskiga misslyckanden och klavertramp uppmuntras)?
Fjärtandet och rapandet i Fable 2 blev snabbt en snackis och det var främst i negativ bemärkelse man talade om det ytliga emote-system som herr Molyneux hade lyckats skapa. Nu verkar man tagit detta till nya höjder i uppföljaren och jag kan inte beskriva i ord hur gränslöst löjligt det är. Det måste ses med egna ögon.
Jag spenderade måndagskvällen med att fejja min lägenhet, för på tisdagen skulle jag ha en het dejt med en kollega – visserligen en manlig sådan, men vad tusan. När jag tänker efter var väl kvällen kanske inte så dejtorienterad heller för den delen, men det var ett besök iallafall.
Efter att jag och min kollega drog från jobbet i tisdags så stack vi förbi vuxenapoteket och köpte skojvatten, för att sedan cykla ut mot min hood. På vägen stannade vi till på Ica för att köpa en rotselleri (den som vet hur en sån ser ut utan att googla får min Xbox) till veggolasagnen vi tänkte göra, och sedan var det bara raka vägen hem till moi.
Det var första gången min kollega var hemma hos mig, men han fann sig ganska snabbt i mitt hem. Efter att ha kollat in vardagsrummet slet han av sig sin tshirt och spenderade resten av kvällen i bar överkropp. Hade det nu varit en dejt hade jag varit tämligen nöjd med hur aftonen utvecklade sig, men eftersom han ska gifta sig om fyra veckor och jag inte intresserad av män på det viset så slutar denna sidohistoria här.
Vi slängde ihop en löjligt god lasagne, smuttade på god mjöd och inmundigade härligheten på min balkong. Efter att våra magar och vi hade blivit fulla nog begav oss in i min salong.
Bland mörk träpanel, uppstoppade storviltstroféer och piprök spenderade vi resten av aftonen med att diskutera politik, nyheter och sådant som män uppskattar att prata med andra män om. Under vårt samtal berörde vi allt från neoklassisk nationalekonomi till Einsteins relativitetsteori vidare till teologiska tankesätt kring jordens och människans uppkomst.
Eller nej vänta! Vi spelade ju tvspel.
Vi gick ut lite lätt med Castle Crashers. Det är ett lagom lätt Co-op-spel som var gamer utan självrespekt bör ha spelat. Men just när vi började komma igång ploppade det upp en ruta som sa att vi var tvungna att köpa hela spelet för att få fortsätta spela. Jag har ju köpt det och klarat det hundra gånger, men av anledning jag inte orkar spekulera i så verkade det inte fungera denna kväll.
Efter missödet med CC gick vi över till Left 4 Dead. Vad kan man säga om det som ingen redan vet..? Det är förbenat roligt iallafall, speciellt när paniken kommer och man skrattande ser kroppsdelar flyga åt alla möjliga håll när man hetstömmer magasin på magasin.
Efter att vi hade tröttnat på zombies gick vi över till aliens och körde en bit på Gears 2, men vi orkade inte spela någon längre tid så vi klonkade igång Call of Duty MW2 och fräste av lite Spec Ops istället. Kul spel, men vid det här laget var vi för okoncentrerade av kvällens val av dryck så det gick ganska värdelöst.
Som sagt, vi hade börjat bli lite småluriga – och inte blev det bättre av att vi började smutta på jäst BiB-vin som jag hade hemma. När man har kommit så långt finns det bara ett spel som gäller. NHL 3on3. Lagom lättstyrt och med skön snubbelhumor som funkar när man är som man är efter att ha druckit det vi hade druckit.
Allt som allt var det en fin kväll, men jag antar att den blir unik i sitt slag med tanke på att vännen min ska gifta sig snart.. Nåväl.
Lycka till Tobbe – Maggan gjorde ett riktigt kap när hon lyckades få dig på kroken!
Ps. Ge mig tips på bra ölhävarspel. Och kom för fasen inte och säg RockBand. Ds.
Jag fick ett MMS från Robert igår. Han hade sladdat förbi en välkänd mediabutik och givetvis passat på att bläddra igenom spelutbudet. Han gjorde ett riktigt fynd, men man undrar ju vem det är som har prissatt spelet. Vågar man gissa på att det var en sommarjobbare?
101 kr billigare än innan!
Det är så typiskt! Det blir alltid så här!
Ni vet hur det är. After work. En bärsabira slinker ner – en till dansar sig genom strupen – och helt plötsligt är munlädret smort och flabben går i ett. Ikväll har jag både hunnit insinuera att jag har ett förhållande med en kollegas 17-åriga avkomma och att jag spanar på en av 80-talets OS-medaljörer i duschen.. Nåväl, det som är gjort är gjort.
Nåt som inte är gjort än men som sker inom några minuter är att jag köper nedanstående via XBLA. Det ser sweet ut och verkar vara ett bra pepp inför det stundande Diablo 3. Nån annan som har kört det?
Vad har hänt? Varför har det varit så dött här den senaste tiden? Frågorna hopar sig, och inte finns det något vettigt svar.
Det verkar hur som helst som att Oskar har fullt upp med att klistra möbeltassar i sin nya lägenhet och har föga tid för bloggen. Själv har jag haft tid men ingen ork att skriva, det tär ju som bekant på kropp och själ att bjuda hungriga fans på sina innersta tankar. Varför tror du annars att vi författare dricker?
Nåväl, det har hänt en del spelrelaterat skräp på sistone. Se nedan.
Jag har lirat Darksiders. Det är rätt fränt, bra gameplay och skön story. Skådespelarinsatserna är väl sådär, och det märks att budgeten var skral – men vad gör det när kärleken från utvecklarna lyser så stark att man blir snöblind i tvsoffan. Någon sammanfattade spelet som en blandningar av Zelda och God of War, och det är en ganska träffande liknelse. Hacka, skär och kuta runt i tempel. Väl värt ett köp, speciellt eftersom det i princip är gratis. Dessutom har de utannonserats en tvåa, och då är det ju ett måste att ha kört igenom originalet.
För ett par veckor sedan var jag och klippte mig hos Emelie från Gaminggrannar. Jag undrar förresten om det inte var hon som sa det där om Zelda och God of War? Hennes Gaminggrannekompanjoner hade lirat Darksiders och tyckte också att det var nice vill jag minnas..
Hur som helst.
Jag har alltid likställt frisörbesök med tandläkarbesök. Det tar tid, gör ont och man blir tafsad på platser ingen annan får komma i närheten av (även att jämföras med intimdoktorn – ingen höjdare kan jag säga! Mer om detta i ett annat inlägg). Men värst av allt är den tryckande tystnaden som uppstår när två personer med helt skilda intressen delar rum.
Frisörer brukar ha just hår som hobby, och eftersom jag inte direkt är världsinsatt i trikologi brukar samtal med frisörer te sig tämligen staplande. Men Emelie gillar ju som bekant tvspel, och att snacka achivements en halvtimme medan hon går lös med häcksaxen är inte dumt alls. Om du någon gång sladdar förbi Örebro med ett trängande snaggningsbehov är hon the man.
Håret blev dessutom rätt okej. Eller iallafall så okej det kan bli om man har hår som ett penntroll.
Vad har hänt mer då.. Jo för fan! Igår köpte jag ju mitt första iPhonespel!
Min telefon stämplade ut för någon månad sedan och jag har sedan dess lånat Oskars gamla trotjänare i väntan på att den nya iPhonen skulle komma ut. I helgen var jag uppe hos mina päron (och färdigställde utedasset) och då frågade far min om jag inte ville ta hans avlagda tjänste-iPhone istället. Han använde den inte och hade inga planer på att göra det heller. Vad svarar man på det? Tack pappa!
Igår kollade jag in Appstore och såg till min glädje att det precis hade landat en remake på Monkey Island 2. 55 svenska daler senar låg jag i min säng och kladdade på pekskärmen. Sist jag lirade Monkey Island var jag för liten för att fatta hur briljanta dialogerna var, men nu har min engelska utvecklat sig till rekordelig mellanstadienivå och mitt ordförråd sträcker sig längre än bara till yes, no och muddafucka. Köp, köp, köp. Köp!
Fanken! Medan jag har suttit här och skrivit har sojakorven kallnat på spisen. Måste kila.
Puss på er gullungar, jag lovar att inte låta er vänta lika länge nästa gång.
Min kväll var rätt nice.
Jag och Jay Jay drog till Lidl i och köpte finöl för 18 kronor sexpacket, knallade till en park och hade det sweet i kvällsolen. Vi pratade om att man borde tälta utanför GAME när nästa konsolgeneration släpps, i det här fallet 3DS. Vem är på? Jag kan ta med varm choklad och hålla stämningen uppe med nederlagshistorier direkt saxade ur mitt eget liv.
Innan jag pös hem till mitt blev jag tvungen att besöka damernas hos Jonas, och medan jag ändå var på besök passade han på att visa sitt senaste reabacksköp: Dantes Inferno. Det såg ut som bra bakisaction, men inget jag skulle höja till skyarna kanske (HAHA, fattar du?! Skyarna! Dante är ju i helvetet! Haha, ja djävlar (HAHAHAHA igen, för att jag skämtar om djävlar och för att jag gjorde en parantes inne i en annan parantes. Jag älskar mig själv <3 )).
L8er sk8ers! O/-<)8
