Styrkors.se - En svensk spelblogg

Idag fick dalahästen på mitt skrivbord supersällskap. Nu kommer dagarna på jobbet att dansa sig fram, för jag har aldrig haft en tråkig stund med Mario!

Varsågoda Nintendo. Här kommer jag med ett ny spelidé som kanske skulle kunna öka era andelar ytterligare på den svenska marknaden.

Svensk sommar. Den har sitt speciella humör. Likt Ferdinand på julafton kan den vid en första anblick verka sävlig, lugn och behaglig – för att sekunden senare tjurrusa mot dig med hornvassa blixtar och vrålande åskmoln.

När vi nu är inne i den senare delen av sommaren, den som är minst pålitligt när det gäller väderleken, kan det vara klokt att ha en plan b när vännerna kommer över för att leka sommarlekar och grilla veganbiffar. Trots att Pohlman lovar skinande sol kan det snabbt slå om, och vill det sig riktigt illa kan hela kvällen tvingas ställas in. Men det där har ju Nintendo redan tänkt på.

Med Wii Sports flyttar sommarlekarna enkelt in i vardagsrummet och kvällen är räddad. Men vad man inte har tänkt på är de sporter som har starka lokala förankringar runt om i vår värld, och de möjligheter att pungslå minoriteter på pengar, snarare än enbart göra spel som riktar sig mot “alla”.

Mexikos nationalsport tuppfäktning skulle exempelvis kunna bli ett riktigt roligt Wii-spel, men ett sådant spel skulle troligtvis endast nå komerisell framgång i just Mexiko. Så varför inte göra ett Wii Sport Taco edition? För att inte tala om finnarnas bastutävlingar, där skulle man kunna göra något riktigt intressant (fast efter det senaste VM:et kanske det inte är så lockande att göra det spelet i nuläget). Den svenska varianten då?

Krocket så klart.

Jag ägnade lördagskvällen åt att i goda vänners lag rulla runt klot på en gräsmatta, och trots att det för min del var första gången lyckades jag kamma hem en hedrande andra plats. Det faktum att vi körde med helt genomvidriga regler gjorde ju inte saken sämre. Råkade man bli utklonkad från trädgården, ut på parkeringen – ja då fick man minsann fortsätta därifrån.

Krocket skulle med andra ord göra sig perfekt för Wii, dels för att själva klubbsvingen lätt skulle kunna återskapas med Wiimoten och dels för att skaderisken inte är lika överhängande när någon lackar ur och börjar veva med krocketklubban (Wiimoten har ju ett handledssnöre).

Så där Shigeru, det är bara att sätta igång och skapa.

Konceptbild, Wii Sports Swedish summergames

Jag har de senaste 7 åren varit ett stort fan av Battlefield-serien. 1942, Vietnam och BF2. Alla blev inköpta och älskade till PC (2142 struntade jag i för det här med rymdvapen är inte min kopp te). PC-versionerna är alltså det jag varit van vid, att spela med en dosa kändes inte helt rätt, tills jag provade demot till BFBC2 i våras. Och blev förälskad i multiplayerläget. Sen dess har det krigats friskt med min vapendragare Lucas så fort vi bägge haft tid att rädda världen.

Jag antar att jag började tänka på det lite innan Lucas skrev om “skämmes tamejfan-lådan”. I min låda låg singleplayerläget i BFBC2.

Även fast jag skaffat mig en stor samling dogtags, och uppnått en helt respektabel rank i multiplayerläget, hade jag aldrig tagit mig tid åt att spela igenom det “riktiga” spelet. Så, semester och regn 2010, det var då det var dags. Jag drog upp volymen på en nivå som förmodligen fått mina grannar att hata mig. Sen var det k-r-i-g som gällde, mission – to save the world.

Det gick rätt fort avklarat – även om det var knepigt emellanåt. Och det var skitskoj. Det är den enkla sammanfattningen.

Jag som knappt aldrig kört igenom ett sådant spel, vart sugen på mer. Jag påminde mig om den debatt som pågått sen BFBC2 demot kom ut om vilket spel som var bäst, Call of Duty Modern Warfare 2 eller Battlefield Bad Company 2. Jag lånade CoD:MW2 av min flickväns kusin i våras och spelade lite multiplayer – men fastnade inte. Efter att jag hade kört färdig Bad Company 2 lånade jag hans CoD igen och det är ju faktiskt skitskoj.

Som relativt oerfaren krigs-spelare-på-konsol lade jag märke till några plus och minus som båda spelens singelplayerkampanjer drogs med.

Ett stort + får bägge spelen för ljudet. Det är oerhört välgjort, i surround gör det sig till rätta, verkligen. En mäktig upplevelse med krig i vardagsrummet.

Ett stort – får bägge spelen för de datorstyrda medhjälparna. Man ingår i team i bägge spelen, ibland kubbar man runt lite själv och skjuter från höften för att hjälpa till med sin specialistkompetens. Men! När man är en squad och går runt och ska skjuta dummingar, då får man göra jobbet själv.

Det verkar som att ens egna kulor (öppet för egna skämt) är de enda som biter på ryssarna. När jag sms-ade med Lucas om mitt problem fick jag svaret att: “det är ju ändå du som spelar”. Och det kan jag ta – visst – men då kanske spelen borde heta Rambo – the one istället. Rambo var en kille som skötte det hela själv, och när man nu får lite hjälp borde de i alla fall kunna skjuta en eller två dummingar. Värst är det i CoD..

En grej man kan ta både som plus och minus, beroende på vad man gillar, är att när man blir beskjuten i spelen så är det två helt olika upplevelser. I BFBC2 kan man knappt röra sig, och i CoD ser man ingenting.

I CoD blir man dessutom tamejfanken beskjuten från varenda håll samtidigt. Ur varenda håla hoppar det fram skurkar. Där gillar jag BFBC2 bättre, lite mer struktur kring det hela och man har bättre kontroll på läget. Ingen skulle väl gilla att bli beskjuten – någonsin, men fick jag välja skulle det vara som i Battlefield.

Kort sammanfattning, jag som alltid gillat sportspel och knappt orkat titta åt liknande spel för att jag inte orkar spela igenom dem, har nu fastnat och vill ha mer av denna vara. Men sportspel ligger mig ändå varmast om hjärtat, och eftersom grabbarna knappt tittat åt sportspelen, kommer det ett inlägg om det i framtiden.

Tills dess, fight on.

Jag avfärdade tidigt det här spelet som “ännu en Gears of War-klon”, men efter att jag gluttat lite på en preview hos GameTrailers fick jag lite nytt perspektiv. Jag föll framförallt för den fartfyllda spelstilen och det riktigt snygga visuella. Och tycker men det blir för fartfyllt tillhandahåller spelet en trevlig slowmotionn-funktion. You just gotta love slow motion. Så gör som jag, ge spelet en chans att ta sig in i ditt hjärta och spelsamling.

Det hör väl till allmänbildningen att ha kört igenom StarCraft 2, och jag tänker inte sitta med skägget i brevlådan när jag får en fråga om Queen of Blades i “Vem vill bli miljonär” – så ikväll tänker jag fördjupa mig i ämnet.

Och ja just – jag lovade ju att inte köpa ett nytt spel innan jag hade spelat färdigt de spel jag redan har påbörjat, men jag är helt enkelt en lajing, disiving, totajming hoe vars ord aldrig går att lita på.

Oskar har lovat att vi ska spela i samma lag mot en Easy-dator imorrn. Det kommer att bli episkt!

Jaha, då var man stolt StarCraft 2-ägare helt plötsligt. Jag kan inte ens komma ihåg när det utannonserades. Så då kollade jag upp det. Tvåtusen-fucking-sju! I över 3 år har vi alltså gått runt som yra höns och tänkt att “det kommer nog ut nästa år”, för någon hint om när spelet skulle släppas fick man inte heller. När jag intalade mig detta för tredje året i rad var det något som hände; jag slutade bry mig. Det var i och för sig ganska skönt att slippa räkna sekunder till något avlägset releasedatum och bara glömma bort allt. Men så en vacker dag läste jag i mitt nyhetsflöde att “StarCraft 2 är släppt!”.

Nu var det alltså dags att pumpa hype-muskeln och cykelslangen för att pinna bort till Elgiganten ett par kilometer bort. Ja, jag hade till och med missat att förboka! Så, där stod jag med mitt exemplar i en påse och tänkte att “nu jäklar ska här rymdkrigas!”. Det var i alla fall vad jag trodde.

Jag gick in genom dörren, tog av mig skorna och gick ut på balkongen. Balkongen!? Vad gör jag här? Jag är ju inte ens hemma! Då visade det sig att jag hade hamnat hemma hos min goda vän Daniel där jag fann mig själv sörplandes på en folköl på hans balkong, med mitt spel liggandes alldeles övergivet i en påse i hallen. Vad var det som hände? Jag hade äntligen fått spelet jag suktat efter i 12 år och så går jag och dricker öl på någon sabla balkong!

När jag väl kom hem senare på kvällen fick jag dock lite tid att prova på spelet. Det första jag insåg var att min dator var ganska dålig, så spelet såg ungefär ut som WarCraft III istället för den futuristiska, fysikboostade, bleeding edge-grafik jag sett på alla trailers. Men grafiken är ju inte allt. Det var i alla fall vad jag försökte intala mig själv.

Spelet är sin föregångare extremt troget. Byggnaderna ser likadana ut, samma gubbar (plus en drös med nya förstås), fört till den tredje dimensionen då förstås. Och med en hel del ögongodis (vilket av det mesta jag ej kunde ta del av). I och med att spelet ska utspela sig strax efter det första StarCraft är väl det okej. Men

En ny del som jag uppskattar starkt är dock att man mellan uppdragen kan forska fram och köpa nya uppgraderingar och enheter. Där får man göra ett antal val som påverkar vissa byggnader eller gubbar. Det är ganska kul att försöka skräddarsy valen efter sin spelstil. Det ger också lite motivation till att använda enheternas strategiska fördelar och inte bara skicka 200 gubbar på bärsärkagång.

Så överlag är jag nöjd. Inte överväldigad, inte missnöjd. Det hade varit kul att se lite fler nyheter än de nya enheterna och byggnaderna. Spelet känns lite som en expansion till det gamla spelet och 12 år tycker jag man kunde ha brainstormat fram lite mer. Det jag var mest exalterad över i hela spelet var nästan mellansekvenserna. De förrenderade, icke in-game-filmerna som Blizzard alltid har varit så onaturligt bra på. De borde göra en långfilm på det viset. Ta en titt nedan så ser ni vad jag menar.

Jag är en dålig människa på många vis, men en av mina sämre sidor är min oförmåga att avsluta saker. Det gäller allt från förhållanden till matportioner, och detta inkluderar även tvspel. Jag börjar få en gedigen hög med o-avklarade spel som ligger med fodralen öppna framför tvn, men det blir liksom aldrig av att jag skickar in dom i Xboxen. Men nu jäklar.

“Har du bestämt dig?” frågar damen i smörreklamen. Och idag bestämde jag mig. Jag ska inte köpa några nya spel förrän jag har tagit mig igenom min skämshög som i nuläget bara ligger och samlar damm.

De tre mest prioriterade just nu är:

1. Mass Effect 2
Hur jag har lyckats att misslycka med detta spel är för mig omöjligt att förstå. Att jag dessutom är precis i slutet gör det hela ännu mer märkligt.

Jag tänkte börja med Mass Effect 2 eftersom jag max har en timme kvar av spelet och sen kan jag ge mig på resten av spelen i min lista. Det sjuka är att jag egentligen inte är särskilt peppad, trots att jag körde igenom ettan två gånger och avgudade skräpet.

På något vis fastnade jag inte lika mycket för tvåan som för föregångare, och det beror nog på att det första spelet överrsakade mig som stenskott i vindrutan – medan jag var mer förberedd på tvåan. När sedan tvåan inte levererade tillräckligt mycket nytt så tröttnade jag helt enkelt ganska snabbt på de repetativa uppdragen och de småstela shootingmomenten. Nåväl. Nu är det dags.

2. Dragon Age: Origins
Ett sjukligt nice spel som jag nötte som bara den under våren. Tyvärr hamnade det i kläm mellan en manisk Battlefield: BC2-period och ett litet indiespel som ni har kunnat läsa om här hos oss ett antal gånger. Ja – jag snackar såklart om Red Dead Redemption (som jag ju faktiskt har klarat).

Ytterligare en anledning till att jag inte körde vidare är att jag fastnade lite när jag skulle in i en dvärgagrotta. Det stod några sura trashankar utanför som vägrade släppa in mig och pucklade på mig rätt duktigt varje gång jag närmade mig. Men jag får väl googla lite taktik och sen köra på igen.

Dragon Age har en historia, en spelmekanik och ett flyt som jag uppskattar något makalöst. Vem gillar inte monster och svärd liksom? Dessutom har det ju utannonserats en uppföljare och innan dess måste jag ju ha hunnit klara det första spelet.

Jag tror dessvärre att jag har ganska långt kvar på Dragon Age så det kommer att dröja ett tag innan jag kan hoppa på det tredje spelet på min lista.

3. Resident Evil 5
I det här fallet är det faktiskt inte bara jag som borde skämmas, utan även min vapendragare, älskare och compañero Oskar.

Som alla co-opspel så körde jag och Oskar Resident Evil tillsammans. Vi kom rätt långt och lyckade ta kol på en hel del odöda, men en dag så lät vi bara bli att spela och sen dess har det legat orört. Det kan ha varit så att det krockade lite med Oskars flytt och annat jobbigt, men det är ändå ingen ursäkt för att inte ha klarat av en av den här konsollgenerationens skönaste actionspel.

Det har till råga på allt kommit lite DLC som jag har varit lite småsugen på ett tag. Fast det kanske räknas som att jag köper ett nytt spel om jag köper det?

Men iallafall. Jag ska bara harva mig igenom lite Bioware och sen ska zombiesarna blyförgiftas. Om Oskar har lust det vill säga..

Jag har några spel till i skämselhögen, men de får helt enkelt vänta – om jag nu ens orkar plocka upp dom igen. Vissa saker mår bäst av att förbli orörda, som munken sa.

Skäms du över något (det behöver inte vara spelrelaterat, anekdoter om snaskiga misslyckanden och klavertramp uppmuntras)?

Fjärtandet och rapandet i Fable 2 blev snabbt en snackis och det var främst i negativ bemärkelse man talade om det ytliga emote-system som herr Molyneux hade lyckats skapa. Nu verkar man tagit detta till nya höjder i uppföljaren och jag kan inte beskriva i ord hur gränslöst löjligt det är. Det måste ses med egna ögon.

Jag spenderade måndagskvällen med att fejja min lägenhet, för på tisdagen skulle jag ha en het dejt med en kollega – visserligen en manlig sådan, men vad tusan. När jag tänker efter var väl kvällen kanske inte så dejtorienterad heller för den delen, men det var ett besök iallafall.

Efter att jag och min kollega drog från jobbet i tisdags så stack vi förbi vuxenapoteket  och köpte skojvatten, för att sedan cykla ut mot min hood. På vägen stannade vi till på Ica för att köpa en rotselleri (den som vet hur en sån ser ut utan att googla får min Xbox) till veggolasagnen vi tänkte göra, och sedan var det bara raka vägen hem till moi.

Det var första gången min kollega var hemma hos mig, men han fann sig ganska snabbt i mitt hem. Efter att ha kollat in vardagsrummet slet han av sig sin tshirt och spenderade resten av kvällen i bar överkropp. Hade det nu varit en dejt hade jag varit tämligen nöjd med hur aftonen utvecklade sig, men eftersom han ska gifta sig om fyra veckor och jag inte intresserad av män på det viset så slutar denna sidohistoria här.

Vi slängde ihop en löjligt god lasagne, smuttade på god mjöd och inmundigade härligheten på min balkong. Efter att våra magar och vi hade blivit fulla nog begav oss in i min salong.

Bland mörk träpanel, uppstoppade storviltstroféer och piprök spenderade vi resten av aftonen med att diskutera politik, nyheter och sådant som män uppskattar att prata med andra män om. Under vårt samtal berörde vi allt från neoklassisk nationalekonomi till Einsteins relativitetsteori vidare till teologiska tankesätt kring jordens och människans uppkomst.

Eller nej vänta! Vi spelade ju tvspel.

Vi gick ut lite lätt med Castle Crashers. Det är ett lagom lätt Co-op-spel som var gamer utan självrespekt bör ha spelat. Men just när vi började komma igång ploppade det upp en ruta som sa att vi var tvungna att köpa hela spelet för att få fortsätta spela. Jag har ju köpt det och klarat det hundra gånger, men av anledning jag inte orkar spekulera i så verkade det inte fungera denna kväll.

Efter missödet med CC gick vi över till Left 4 Dead. Vad kan man säga om det som ingen redan vet..? Det är förbenat roligt iallafall, speciellt när paniken kommer och man skrattande ser kroppsdelar flyga åt alla möjliga håll när man hetstömmer magasin på magasin.

Efter att vi hade tröttnat på zombies gick vi över till aliens och körde en bit på Gears 2, men vi orkade inte spela någon längre tid så vi klonkade igång Call of Duty MW2 och fräste av lite Spec Ops istället. Kul spel, men vid det här laget var vi för okoncentrerade av kvällens val av dryck så det gick ganska värdelöst.

Som sagt, vi hade börjat bli lite småluriga – och inte blev det bättre av att vi började smutta på jäst BiB-vin som jag hade hemma. När man har kommit så långt finns det bara ett spel som gäller. NHL 3on3. Lagom lättstyrt och med skön snubbelhumor som funkar när man är som man är efter att ha druckit det vi hade druckit.

Allt som allt var det en fin kväll, men jag antar att den blir unik i sitt slag med tanke på att vännen min ska gifta sig snart.. Nåväl.

Lycka till Tobbe – Maggan gjorde ett riktigt kap när hon lyckades få dig på kroken!

Ps. Ge mig tips på bra ölhävarspel. Och kom för fasen inte och säg RockBand. Ds.

Jag fick ett MMS från Robert igår. Han hade sladdat förbi en välkänd mediabutik och givetvis passat på att bläddra igenom spelutbudet. Han gjorde ett riktigt fynd, men man undrar ju vem det är som har prissatt spelet. Vågar man gissa på att det var en sommarjobbare?

101 kr billigare än innan!